Läser ofta här på Bloggplatsen om folk som mår väldigt dåligt. Av olika anledningar har de hamnat i en svacka, depression eller är t ex utbrända. Man blir ofta inte depremerad utan orsak. De kan ha jobbiga upplevelser i bagaget, misshandel, övergrepp och mobbing. Själv har jag varit svårt deprimerad och befunnit mig i djupa ångesthål utan botten. Jag har med mycket arbete lyckats ta mig upp från botten och fått ett bättre liv. Jag vill hjälpa folk till självhjälp med att berätta min historia. Kommer inte med några enkla qvickficks lösningar eller hurtiga tillrop med att det bara är att tänka positivt så ordnar sig allt. Problemen är mycket mera komplexa än så och det tar ofta flera år innan man blir stabil, mår bättre och skaffar sig självförtroende. Hoppet är det sista som överger människan och det vill jag belysa här. 

Bakgrund. Min uppväxt. Mina föräldrar skiljde sig när jag var fem år. Innan hade pappa misshandlat mamma både psykiskt och fysiskt. När jag och min bror blev ensamma med honom så tog han ut det på oss istället. Det var mest hemskt psykiskt misshandel men ibland blev det fysiskt. Jag var livrädd för min pappa. I skolan var det inte mycket bättre. Jag var tanig och svagpresterande. Läraren såg ner på mig. Jag var helt enkelt det perfekta mobbingoffret. Efter som jag var liten och tanig tjej så blev jag inte slagen så ofta. Det var mest psykiskt mobbing och hot. När jag var tolv började en nära släkting till mig visa sexuellt intresse för mig. När vi var ensamma så tog han på mina bröst och underlivet och stönade. Jag förstod att han var intresserad av att våldta mig. Jag lyckades smita undan varje gång, så som tur var lyckades han inte med det. Det var nu mina första tvångstankar dök upp. 

I och med att jag började högstadiet bytte jag skola och flyttade till mamma. Då slapp jag denna pervera släkting. Mobbingen i skolan eskalerade och jag var rädd varje dag. Lärarna i skolan visste att jag var mobbad men gjorde inget åt det. Mamma gifte om sig med min nuvarande styvfarsa. Han var inte så schysst mot mig. Sade nedlåtande saker åt mig. Mamma bara flinade och lät honom hållas. Nu kände jag mig rätt trygg med honom ändå. Han lät mig vara sexuellt och var inte lika elak som min pappa. Jag hade väldigt låg ställning i släkten och hemma. Hemma skulle jag sköta allt städning, vara barnvakt för jämnan till mina två småbröder. Dessutom krävde hon bra betyg och struntade blankt i att jag var svårt mobbad i skolan. Mina andra släktingar utnyttjade mig som barnvakt och till trädgårsarbete. Har aldrig fått betalt för detta. Den enda ljuspunkten i mitt liv under min barndom var mormor. Hon var snäll och stabil och tyckte om mig precis som jag var. Visst kunde hon be mig att hjäpa till bland men det var inte i flera timmar varje dag. Vi hittade ofta på roliga saker och hon hade en lite speciell underfundig humor. Om hon tyckte att jag gjorde något fel sade hon till mig på ett lugn sätt. Inte något utbrott eller så. Min mamma festade järnet när min äldsta bror och jag var mindre. Hon var inte så intresserad av att ta hand om oss. Därför var vi ofta hos mormor. Min ängel. 

Som ni kanske förstår så var jag deprimerad i omgångar när jag var barn. I tonåren kämpade jag på med den hopplösa skolan och min "giftiga" familj. Tillslut, när jag var 19 år, lyckades jag få både fast jobb och egen lägenhet. Det var otroligt skönt att flytta hemifrån. Slippa alla bråken och allt gratisarbete. Helt plötsligt hade jag en massa fritid. Det enda som var konstigt var ensamheten. Jag saknade mina bröder som hunnit bli en till innan jag drog. Det var svårt att sova på natten och jag skaffade 7-tillhållarlås. Min riktiga pappa och mamma fortsatte att dumma sig även efter min flytt. De saknade väl någon att avreagera sig på och skylla på när något gick snett. De kunde ringa upp och skälla på mig utan anledning. Var så otrolligt trött på det där, skulle jag aldrig bli fri?  Först slutade jag ringa dem. Sen skaffade jag en apparat som visade vem som ringde. Svarade inte på deras samtal. Nu började jag känna mig fri och må bättre. Jag lät bli att svara på samtal från mina päron i ett år. En dag tog jag upp luren när en av dem ringde. Nu lät det helt annorlunda. Båda blev trevliga och sade positiva grejor. 

Jag gick till mitt kontorsjobb varje dag och hade några trevliga arbetskamrater. F ö umgicks jag inte med någon. Mitt sociala liv var katastrof. Kände mig och var väldigt ensam. Mitt självförtroende var i botten. Var blyg och osäker. Kämpade med tvångstankarna. I och med att jag blivit mobbad hela uppväxten så var jag dålig på de sociala koderna. I skolan var jag alltid kompis med den som låg näst längst ner i rangen. Nu hade jag flyktiga bekanta och lyckades inte hålla kvar någon som vän. Pga incesten så var jag väldigt rädd att släppa någon kille inpå livet. En del snälla, trevliga killar försökte komma mig nära men jag avisade dem. På jobbet var det bråkigt och alla trevliga sade upp sig. Kvar var bara de otrevliga, jobbiga personerna. Jag ville inte säga upp mig från en fast tjänst så jag kämpade på. 

Nu hade jag hunnit bli 22 år. Det vara ensamt och hemskt på jobbet. Hemma var ensamheten total. Jag började må psykiskt dåligt och efter ett tag var jag nere i en djup depression. Det var smärtsamt att ta sig igenom dagarna. Jag tänkte inte på självmord, innerst inne ville jag leva. Jag lyckades sköta mitt jobb men var lite av en zoombie. Gick ner en del i vikt och förlorade mensen. Då gick jag till vårdcentralen och försökte få hjälp. De fattade inte att jag var deprimerad utan sade till mig lite hurtigt att äta mera. Själv höll jag masken också. På den här tiden var det skämmigt att be om hjälp med psykiska problem. Man tycker ju att någon borde ha sett att jag mådde så dåligt. Men logiskt: på jobbet sket de i mig och mina släktingar har alltid gjort det. Man är ofta ensam i livet. Man får försöka vara sin egen bästa vän. Månaderna gick och jag sjönt längre och längre ner i depression och apati. Kändes som om jag befann mig i ett stort mörkt och kallt hål och jag kunde inte ta mig upp därifrån. Jag insåg att jag var helt ensam och jag måste ta mig upp för egen maskin. Hade en strimma hopp kvar att hitta riktiga vänner, en trevlig pojkvän och ett bättre jobb. Tog den pyttelilla energi jag hade kvar och försökte tänka positivt. Nu gick det här väldigt sakta och var svårt. Tillslut började livet bli lite lättare att leva. Fick lite mera energi. Gick upp i vikt. 

Helt plötsligt en dag ringer telefonen. I andra änden var en kille som var kompis till en kompis till mig. Hade träffat honom några gånger och han var trevlig. Han ville hitta på något med mig och vi bestämde att träffas. Kommer inte ihåg vad vi gjorde första gången men det var trevligt. Han fortsatte att ringa varje vecka och vi började umgås. Förstod inte riktigt vad han ville mig för han var snyggare än mig. Kanske ville han bara vara kompis. Vi träffades varje vecka och jag tog reda på att han inte hade någon flickvän. Jag mådde väldigt bra av våran kontakt. Thomas som han hette var trevlig, snäll och stabil. Vi hade roligt ihop och träffarna började mera likna dejter. Vi det här laget var vi kära i varandra men båda var fega så vi blev inte ihop på riktigt. Efter ett år hade jag tröttnat och såg till att vi blev ett par. Vi var jättekära och umgicks all ledig tid. Det som var bra med Thomas var att han accepterade mig som jag var. Gav mig komplimanger. Var lugn och stabil. Vi bråkade någon gång ibland men nästa dag var vi sams igen. Han stod ut med mina dåliga sidor och jag med hans. Vardagslivet var trevligt. Genom att acceptera mig helt och fullt och bekräfta mig som kvinna så stärkte han mitt självförtroendre mycket. Har aldrig tackat honom för det här. Han läser inte det här men tack Thomas! Ibland kunde jag sjunka ner i ett smärtsamt djupt ångesthål. Thomas höll om mig och strök mig över ryggen. Efter några år växte vi isär och jag gjorde slut. 

Det har hänt mycket mer i mitt liv. Både bra och dåligt. Det blir för lång text om jag skriver mera. Idag är jag i medlåldern. Är lugn och stabil och har hyfsat självförtroende. Kämpar fortfarande med tvångstankarna varje dag. Men det var väldigt länge sedan jag var i ett svart hål. Ibland har jag jobbiga mardrömmar om min barndom. Vaknar upp kallsvettig och mår fysiskt illa. Gör starkt kaffe och sätter mig vid datorn för att skingra tankarna. För några år sedan fick jag Sobril för att lugna min oro. Den har hjälp med en del. Jag har några vänner som jag gillar och de behandlar mig bra. Umgås med släkten så lite som möjligt. Träffar min mamma ibland. Om det är någon födelsedagsfest el liknande så är jag ofta den som inte är bjuden. Alla andra är bjudna. Mina kompisar är upprörda över det här men jag är så van så jag gråter inte över det. Tänker att jag hittar på något annat roligt istället ocskå slipper jag lägga pengar på en present, haha! När jag kommer i konflikt med någon i släkten så märks det tydligt att jag inte är något värd. Alla står på den andras sida, till och med mamma. 

Nu till hur man tar sig ur en djup svacka. Jag har ju skrivit om hur jag gick till väga. Livet är hårt och man är ofta ensam. Typiskt är att när man mår dåligt så flyr folk en som pesten. När man mår bra kommer alla och vill umgås och hjälpa en med det ena och andra. Försöka hitta energi och vara positiv när man är på botten, det är så svårt. Klyschist men man får var glad för småsaker som att solen skiner eller en vacker blomma. Om du är så nere så du börjar tänka på självmord kan det var idé att ta hjälp utifrån. Försök få tid med en psykolog eller kurator. Du kan få piller utskrivna som hjälper dig ta dig igenom dagarna. Om du tycker psykologer är kocko (Det finns många sådana!) kan det hjälpa att prata med en god vän eller släkting. Livet är ganska meningslöst egentligen. Det tyckte jag själv häromdagen. Det pratas mycket om hur man blir lycklig i media. Men man kan ju inte var lycklig precis konstant. Man är en palett av olika känslor. Bara man är hyfsad tillfreds så går det bra att leva tycker jag. Just nu fyller jag dagarna med mitt trevliga dataspel, en vacker blombukett, juice och promenader i solen. Enkelt och trevligt.